Det är väldigt många som har nedräkning på sina bloggar nu. Nedräkning till vad? Jo studenten!! Och man blir lite avundsjuk men ändå inte. Man kommer ju ihåg det som om det var igår... Man hade fullt upp med alla slutprov, projektarbeten och att leta klänningar till både utspring och studentfest. Men var så lycklig att skolan skulle vara slut för alltid.

När dagen väl kom så var det ingen besvikelse, särskilt inte eftersom våran klass fick springa ut först. En följd av ett mycket lyckat skol-OS som vi vann. Det var en överraskningen och ett lyckorus i sig eftersom våran klass, i all vänlighet, var oerhört odisciplinerad och hade dålig sammanhållning. Men den dagen visste alla vad de ville. Så vi fick möta applåderna och jublet allra först. Låtvalet var Roger Pontare... originellt?

Men när bakfyllan och glädjeruset hade lagt sig så kände jag mig tom. Sommaren gick bra, det var ju trots allt sommar och då var det ju meningen att man bara skulle ta det lugnt. Men sen började högskolan fram till hösten och man var tillbaka på exakt samma väg som hade varit innan. Men nu var man ensam? En stor sal med över hundra elever och jag skall inte ljuga, jag har svårt för att skaffa nya kompisar. Särskilt i sådana situationer. Jag är inte den som sätter mig bredvid någon som jag inte känner och säger HEJ! Jag vill inte gärna släppa in nya personer i mitt liv. Det berodde säkert på att jag redan hade så mycket att göra vid den här tiden. Det var handboll, hästar (tre stycken), och dessutom plugg. Så när skulle jag ens ha tid ATT släppa in någon om jag ens hade velat. Idag hade det säkert gått mycket lättare. Men idag spelar det ingen roll, för lusten har redan försvunnit.

Som tur var så träffade jag Sebastian och fick ta del av alla hans drömmar. Jag, som inte ville släppa in någon blev själv insläppt i någon annans liv. Det var precis vad jag behövde och som ett trollslag så har även jag fått tillbaka mina drömmar och mål, mitt liv. Jag kommer alltid älska honom.