Fördomar, för många ett väldigt negativt laddat ord. Men vad skulle vi göra utan dem..? Är de så dåligt att ha fördomar som vi ofta tror?

Alla har vi vår egen stil. En personlig stil är ett sätt att uttrycka sig men vem behöver ge uttryck för sin personlighet om ingen ser på. Jag vet ju redan vem jag är och genom att bära vissa kläder, uppföra sig på ett visst sätt och ha en viss stil visar jag även omvärlden vem jag är. Men om man inte ger omvärlden en chans att reflektera, döma och kritisera ens val av utstyrsel, vad tjänar det då till? När allt kommer omkring så det fördomarna som vi vill åt. Vi vill att folk runt omkring oss ska tro att vi är på ett visst sätt, oavsett om vi är det eller inte. Det är egentligen fördomarna som gör oss till dem vi är, i andras ögon. Ögon som inte känner oss på djupet.

Självklar kan folks fördomar gå allt för långt men min poäng är att vi utnyttjar deras existens varje dag. Vi behöver dem för att må bra. Med hjälp av folks fördomar och reflektioner kan man vara vem man vill när man lämnar huset. Man kan förvandlas till en viktig affärskvinna, en slapp bonnlurk, en rebellisk punkare eller en blomstrande sommarflicka. Allt sker i dina betraktares ögon, och du vet om det.

Med denna insikt anpassar vi oss till situationer och sätter en prägel på vår närvaro. Utan fördomar hade livet varit ohyggligt tråkigt!

Men får ju så ofta höra att naturligt är vackrast, i alla fall för oss tjejer. Det är inte bara killar som hävdar det, tjejer gör det själva. Även jag personligen tycker att naturligt ÄR vackrast. Men jag kan inte låta bli att undra vad man egentligen menar med naturligt...

Den bilden jag får upp i mitt huvud är i alla fall brunbrända ben utan celluliter, solblekt hår med svallande lockar, felfri och skimrande hud och fina glittrande ögon. Ett ansikte som lyser av sig självt, utan smink och en hud som är len som sammet. Men vem i helvete ser ut så. När jag är naturlig har jag gropiga lår, rödflammig hy, platt hår och bleka ben. När man har sett mig naturlig, när JAG ser mig naturlig är jag inte längre så himla säker på att naturligt är vackrast.

För att bli sådär naturligt vacker får man traska en ganska så onaturlig väg. Allt går ju att fixa på ett eller annat sätt, men om det är fixat till perfektion, är det då fortfarande naturligt? Eller har vi fått fel bild av vad naturlig skönhet egentligen är?

För mig är inte längre naturlig ett annat ord för orört. Det har istället blivit ett ideal som är omöjligt att nå upp till, eftersom bilden av en naturlig skönhet har ändrats. Våran bild av naturlig skönhet är perfektion. Någon som är född så perfekt att det inte finns något att ändra, något att lägga till eller att ta bort.

Men när killar säger att naturligt är vackrast så tror jag ändå inte att de ljuger, för alla killar letar fortfarande efter den perfekta tjejen...

det ligger mer arbete bakom "naturlig" än vad man i själva verket tror