Men får ju så ofta höra att naturligt är vackrast, i alla fall för oss tjejer. Det är inte bara killar som hävdar det, tjejer gör det själva. Även jag personligen tycker att naturligt ÄR vackrast. Men jag kan inte låta bli att undra vad man egentligen menar med naturligt...

Den bilden jag får upp i mitt huvud är i alla fall brunbrända ben utan celluliter, solblekt hår med svallande lockar, felfri och skimrande hud och fina glittrande ögon. Ett ansikte som lyser av sig självt, utan smink och en hud som är len som sammet. Men vem i helvete ser ut så. När jag är naturlig har jag gropiga lår, rödflammig hy, platt hår och bleka ben. När man har sett mig naturlig, när JAG ser mig naturlig är jag inte längre så himla säker på att naturligt är vackrast.

För att bli sådär naturligt vacker får man traska en ganska så onaturlig väg. Allt går ju att fixa på ett eller annat sätt, men om det är fixat till perfektion, är det då fortfarande naturligt? Eller har vi fått fel bild av vad naturlig skönhet egentligen är?

För mig är inte längre naturlig ett annat ord för orört. Det har istället blivit ett ideal som är omöjligt att nå upp till, eftersom bilden av en naturlig skönhet har ändrats. Våran bild av naturlig skönhet är perfektion. Någon som är född så perfekt att det inte finns något att ändra, något att lägga till eller att ta bort.

Men när killar säger att naturligt är vackrast så tror jag ändå inte att de ljuger, för alla killar letar fortfarande efter den perfekta tjejen...

det ligger mer arbete bakom "naturlig" än vad man i själva verket tror